Mission Accomplished!

Håhåjaja, återigen har man kommit in i sitt rum från en nattlig visit i köket. Det är alltid samma procedur, och man svär alltid över ungefär samma misstag som upprepas gång på gång.
Det brukar börja med en knorrande mage av hunger, och sluta med en halv bytta glass, ett stort glas juice, ett stort glas filmjölk och så många mackor som skafferiet bjuder...

Det där med glassen är säkert jävligt populärt kan jag tänka mig. Men det är svårt för mig med, som det glassmonster jag är. Jag skrev för några veckor sen att jag trodde min laktosintoleranta fas var över - det var den inte. Dock är jag numera såpass sugen på filmjölk, att det är värt gaserna och den mindre trevliga "öh-oh-håller-jag-på-att-skita-ner-mig-i-sängen?"-känslan som ofta uppstår i samband med laktos+sova.

Men åter till vår allas Robin. Låt mig ger en liten bild av hur det ser ut här hemma. Om jag befinner mig i mitt rum(som egentligen inte är mitt rum), och går ut genom dörren så kommer jag in i Bengts kontor. Om jag sedan tar två steg framåt så kommer jag med säkerhet slå i smalbenen eller möjligtvis knäna, och falla över skivstångsbänkshelvetet, som någon placerat underbart strategiskt på bredden precis utanför mitt rum. Men om jag lyckas undvika bänken och istället svänger höger, så har jag där Sebbes rum. Ja alltså, våra rum är vägg-i-vägg. Skit samma.
Om jag sedan går vänster förbi djävulsbänken och tittar ut genom nästa dörr så har jag morsans och Bengts sovrumsdörr rakt fram, toadörren till vänster fast ändå vägg-i-vägg med sovrummet, och ännu längre ut på vänsterflanken går världens kortaste hall ut i ett vardagsrum som ligger i anslutning till köket. Eller rättare sagt: kök och vardagsrum har typ gått samman till ett rum. Fruktansvärt tråkig läsning just nu, jag vet. Men nu vet ni i alla fall vilken möda jag har när jag stapplar omkring som en blind höna på nätterna och försöker slå i armbågarna så lite som möjligt.

Har man otur måste man göra nummer 2 under natten, vilket resulterar i en fruktansvärt ljudlig spolning. Detta är föga uppskattat då morsan och Bengt som sagt sover endast några meter från
toastolen. Dock i ett annat rum =). Huset är dessutom enormt lyhört, så även om man tar en skit under dan, så hör alla exakt vad man håller på med. Vilket i sin tur gör att jag drar mig för att skita, då dörren verkligen inte fyller sin funktion. Det verkar ju i och för sig inte väggarna heller göra, och jag brukar vänta på att Bengt åker iväg med bilen innan jag gasar igång ordentligt på toan...

Finns det förresten nåt hemskare än att komma hem till någon annan och behöva gå på toa? Jag kommer ihåg när jag för första gången var hemma hos min dåvarande tjej. Hennes farsa satt i vardagsrummet utanför toaletten, och jag försökte verkligen låta så lite som möjligt inne i hemlighuset. Totalt misslyckat! Ändå hade jag förberett med plumspapper och allt... Men istället för den lilla fina, långsamt utg... Ja ni fattar! Så blev det katastrof och snarare KA-BOM, KA-BRAK, och KA-PLUMS istället. Gud, vad pinsamt! Och jag visste att herr Sahlberg minsann hört alltihop, för den toan var, kan ni tänka er, jävligt lyhörd den också.

När jag går mina nattliga Robin Hood-ronder brukar jag lyssna för att se om mitt smygande har gett resultat. Lyssna för att se? Kan man det? Jaja, så länge ni förstår vad jag menar så... Ja, när jag första gången går förbi morsans sovrum så brukar det snarkas så in i bomben där inne. Det är alltid ett bra tecken, och man får liksom ett lugn inom sig. Ett lugn som alltid försvinner då man sedan ska öppna den förbannade toadörren. *DONK* låter det alltid när man trycker ner fanskapet till handtag. Hur kan det knäppa till så högt bara för att man trycker NER ett handtag? Lätt kompanistryk på den jäveln som monterade dörrarna i det här huset.
När man varit på toan, så släcker man ljuset, och efter att totalt ljudlöst dragit igen dörren, så hasar man sedan sig mot lampan på spisfläkten. Man går i ultrarapid och undviker att knaka fötterna... Ja, mina fötter knakar, men det kan vi prata om en annan gång. Man tar det man vill ha i kylskåpet, och släcker ned igen och fumlar sig tillbaka. Sedan sker det som nästan alltid sker, toadörren öppnas igen av okänd kraft, och stannar i perfekt vinkel för att man ska slå i armen som man vevat framför sig för att slippa eventuella skador i ansiktet, då man bara vet att visst fanken kommer jag slå i toadörren på vägen tillbaks inatt igen. Sen ryser man till, och med hjärtat i halsgropen lyssnar man återigen efter det ljud man så gärna vill höra...
*SNAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAARK!* Puh! Yes! Jag klarade det, ännu en "perfekt" genomförd nattrunda, och ja, vad ska man säga? -Mission accomplished!